hannapannalejontass

Äntligen är det sommar och semester, och vad passar då bättre att roa sig med än att packa ner en picknick och ge sig ut på en skogspromenad?
Sagt och gjort, picknick i form av några minipajer med champinjonfyllning, en sallad och lite vindruvor packades ner, och till det skulle det ju egentligen ha varit en flaska vin, men eftersom man nu bor i stan och promenaden skulle gås ute i skogen så fick det istället bli hemkokt flädersaft till maten.
Väl på plats i Svartedalen så var tanken att vi skulle gå en liten lagom eftermiddagsrunda på strax över en timme som min goda vän Jennie hade rekommenderat.

Här kom vi till ett litet hus som kanske hade varit lagom stort för mig och Saffran?

Finn 2 fel....
1. Skorna är inte anpassade efter väglaget
2. Vi är i mitten av juli nu, varifrån kommer detta väglaget?

Dags för mat. Mums, gott var det:)

Fantastisk utsikt

Till och med Saffran tar sig tid att titta på utsikten en liten stund.
.
Efter ett tag insåg jag att vi hade nog gått fel, vi kom inte runt den lilla sjön så som Jennie hade beskrivit det, så vi vände för att gå samma väg tillbaka igen. Efter att ha gått en bra bit så insåg jag också att vi måste vara helt fel ute, vi kom nämligen inte tillbaka till våran lilla bil...

Men eftersom jag ju visste att bilen stod parkerad vi en liten väg som ledde rakt ner i sjön så borde det ju bara vara att gå längs stranden runt den lilla sjön tills vi hittade den lilla vägen. När vi väl hade klättrat upp för stup och över nerblåsta träd och tagit oss igenom sumpmarker så kom vi tillslut tillbaka till platsen där vi började gå längs stranden... Vi hade alltså gått runt fel sjö, och bilen stod parkerad vid någon annan liten sjö.
Vid det laget hade Saffran tröttnat på sin veliga och omständiga matte och började med bestämda steg att gå åt vad jag trodde skulle vara helt fel håll, men hon såg så målmedveten ut och tittade så uppfodrande på mig så jag fick snällt knata efter. Då tog det cirka tjugo minuter så var vi tillbaka till bilen igen... Och den promenad som skulle ta lite över en timme tog istället fyra timmar... Jaja, det var vackert väder, fantastisk natur och lite välbehövlig motion så här på semestern:)
Dagens hjälte<3

Nu har dessutom de evighetssinglar (min mamma och syster) som jag har i den nära bekantskapskretsen träffat varsin karl, vilket förvisso gör dem glada och lyckliga i tillvaron, men som får mig att börja oroa mig för hur till exempel julen ska firas... Vi har de senaste åren firat en liten singel/kvinnojul, jag, mamma, syster och mormor. Vad händer med den traditionen nu?

.

Som jag ser det så finns det två lösningar på situationen:

Alternativ 1:

Att försöka få till någon sorts relation med en man och därmed ansluta mig till den heteronormativa massan och med ett ansträngt leende försöka visa upp en lycklig fasad på diverse släktträffar och parmiddagar.

Problemet är bara att jag vet inte riktigt hur man gör sånt längre.. Det där med olika sociala spel och knep är inte riktigt min grej, och sen är det det där med känslor hit och dit. Som den ekonom/naturvetare jag är så tycker jag att det är lite obehagligt att prata om sånt som inte går att mäta och ange med exakta decimaler.

Alernativ 2:

Uppdatera min bekantskapskrets med lite singlar. På min hundklubb finns det faktiskt ett gäng singeldamer med schäfrar, man kanske skulle försöka fira jul ihop med dem? Vid närmare eftertanke så har faktiskt de flesta lånvariga singlar jag känner just schäfer.. Finns det kanske en koppling mella civilstatus och val av hundras? Och hur kan då jag som inte ha schäfer var singel?

.

Problem: Hon har fått sämre dragning ut, och slarvar med att gå ut på djupet.

När uppstod problemet: Det började för kanske en månad sen, i samband med att jag har börjat lägga in lite fler tomslag.

.

Lösning 1: Backa tillbaka i träningen och göra hittaövningar ett tag, där figuranten leker framåt i rutan, och lägga in enstaka tomslag på det.

.

Fördelar: Fokus ligger hela tiden ut i rutan och aldrig in mot mig. Dessutom sparar det lite på de små pissmyrebenen att hon slipper springa in och hämta mig hela tiden, och energin kan istället läggas på ett par extra slag.

Nackdelar: Det kanske är ett onödigt steg bakåt. Saffran är trots allt bara ett år och problemet har funnits i mindre än en månad. Kanske är det inte ens ett problem utan en fas?

.

Lösning 2: Köra på som vanligt med lösrullar och enstaka tomslag, och däremellan befästa markeringarna med lite markeringsövningar och träna mer på linjetagen.

.

Fördelar: Det blir en bättre helhet och framslagen kommer naturligare (?). Får vi dessutom lite bättre ordning på linjetagen så tror jag att det blir lättare att "styra" henne rakt ut.

Nackdelar: Hon måste fortfarande behålla en viss fokus på mig och på vart jag är. Dessutom så blir kedjan fram till belöning för att hon går ut på djupet betydligt längre.

.

Det här var lite spontana sökfunderingar på en söndagskväll, och eftersom man tydligen inte ska byta metod mellan varje träningspass så är det väl bäst att jag bestämmer mig för en av dem... Förslag på hur jag bör tänka i den här frågan mottages tacksamt :)

På menyn stod grillad lax med potatisgratäng, chevré- och honungssås och ädelostsallad, och till efterrätt blev det en pannacotta med vit choklad och blåbär. Dessutom hade jag köpt lite nötter som jag tänkte skulle vara ett trevligt tilltugg efter maten, men eftersom maten nu inte var klar när mina utsvultna systrar klev innanför dörren var nötterna det som tog slut först av allt.. Jag hoppas att de var goda, för jag hann aldrig att smaka på dem!

.

Alternativ 1:

Hyra någon som kommer hit med sina verktyg, letar upp nyckeln till förrådet, tar ut sommardäcken, byter däck och till sist stuvar in vinterdäcken i förrådet igen, ungefär som en prostituerad, fast med lite andra arbetsuppgifter. Jag kan koka te så länge och stå klar med fika när arbetet är klart..

Alternativ 2:

Att åka till en verkstad och där betala för att någon annan utför arbetet. Men då måste jag själv leta reda på nyckeln till förrådet, släpa ut däcken, krångla ut hundburen och placera den på något lämpligt ställe. Sen är det bara att konstatera att det inte får plats fyra däck i mitt bagageutrymme, utan jag blir tvungen att åka i två omgångar. Sen blir väl däcken förhoppningsvis bytta, och jag kan åka hem igen i två vändor med mina vinterdäck i bagaget, stuva in dem i förrådet igen och sen hämta hundburen på det lämpliga stället och krångla in den i bagaget igen.

Det känns nästan som att det blir lika mycket jobba som att byta dem själv..

.

Alternativ 3:

Att byta dem själv! Till saken med att byta dem själv hör att den enda form av träning jag utför är stillsamma hundpromenader. Därav har jag inte en enda muskel i hela överkroppen. Det tyngsta överkroppsarbete jag utför är när jag försöker få stängt överfulla pärmar på kontoret. Hade jag varit kille så hade uttycket "bröstkorg som en frukosflinga" antagligen passat in fint på mig:/

Nästa problem är att jag inte äger rätt sorts verktyg. Jag behöver införskaffa mig en domkraft, ett skruvkors och någon sorts pinne att fästa i skruvkorset för att med hjälp av hävstångseffekten kunna skruva upp skruvarna. Sigge på hundklubben påstår att jag behöver en kurs i grundläggande garagevetenskap, men jag tycker att jag börjar få ordning på terminolgin nu:)

Sen är det väl bara att byta, lätt som en plätt, eller??

.

Jag får nog fundera ett par dagar vilket av alternativen som är det lämpligaste. Om någon känner en lämplig "alternativ 1" så får ni hojta till..

Det första passet gick lite knackigt med en lite för överladdad Saffran. Det började redan på första skicket, jag skulle börja med att skicka henne till höger, och bara ett par meter ut i rutan vindar hon in figgen i vänsterhörnet och drar dit istället:/ Sedan händer väl inga större misstag, utan mest småsaker som att hon går lite snett och krokigt. Ända tills vi kommer till sista figgen, som är Sigge gömd i en låda. Hon springer ut, tar rullen, är på väg in, men börjar nosa på något och tappar bort sin rulle!!!! Kommer på att hon ju egentligen inte har tid att stå och nosa, och springer tillbaka ut till Sigge igen utan att ha varit inne på stigen för att hämta upp mig... Det var nog två hjärnceller som krockade där i hennes lilla huvud..

Sen var det tid för grillning och Saffran fick under tiden ligga och tänka över sina synder. Och det hade hon verkligen gjort när det var dags för nästa pass. Då var det tre raka fina skick med klockrena markeringar och påvis, och ett jättefint tomslag. Detaljer som att figgen ligger gömd under ett nät eller i en låda är inte det minsta skrämmande för en liten fröken med pissmyregener i blodet, och alla timmar vi har spenderat i skogen börjar verkligen att ge resultat.

Här kommer lite bilder på Saffran in action tagna av Peo Andersson från förra helgens sök..

Jag försökte googla fram en bild som skulle illustrera gårdagens kaos i Nordstan, men de enda bilder som fanns när man sökte på shopping föreställde lyckliga kvinnor med en massa kassar i händerna:/ Tydligen blir man lycklig av konsumtion??

Kvällen blev betydligt bättre. Då skulle jag och syster yster gå på bio. Vi hade tänkt se "Mannen från LeHavre", men eftersom vi i vanlig ordning var lite sena så var biljetterna slutsålda. Vi köpte biljetter till en annan film istället, "Alper" hette den, och passade på att äta middag på Linnéterrassen innan den började.

En mycket ovanlig, lite konstig och väldigt segstartad film, men jag tror att jag tyckte om den... Ungefär en halvtimme in i filmen började man att förstå vad den handlade om, och den började bli spännande.

Filmen handlar om en grupp på fyra personer som kallar sig för just Alper. Den här gruppen ägnar sig åt att spela döda personer, och anlitas av de dödas släktingar som fortfarande låtsas att deras döda föräldrar, äkta makar eller barn lever. Filmen får till sist ett väldigt abrupt slut och lämnar många frågor öppna..

Men nu är det söndag igen, och jag och Saffran ska börja förberda oss för ännu en dag i sökskogen:)

... så tanken var att jag nu skulle försöka förvandla denna köttbulleformade kropp till någet slankare... typ en prinskorv..  Resultatet har än så länge varit blygsamt, ynka två kilon har försvunnnit och jag kan fortfarande inte göra ens en riktig armhävning:/

Skam den som ger sig, idag är nya proteiner inhandlade och nu blir det pulverdiet, på halvfart i alla fall, för som praktikant så får jag gratis lunch på min praktikplats, vilket är guld värt i en students emellanåt sviktande ekonomi:)

Sökträningen gick bra, hon går rakt ut på djupet utan att tveka, tar sin rulle och kommer in i full fart. Det enda som fanns att anmärka på var återigen lite tveksamhet i början på några av påvisen, men där har vi fått några nya tips som ska testas på nästa träning.

När sökträningen var avklarad så tog bilen sikte på Kristianstads BK, där vi lagom till lunch anslöt oss till Krokas sydliga kennelträff.

På söndagen var det dags för spår tänkte jag. Vad Saffran tänkte vet jag inte riktigt, en liten trevlig skogspromenad kanske?? Spåret gick bokstavligt talat åt skogen!! Efter mycket funderande har jag till slut kommit fram till två lämpliga bortförklaringar:

• För det första så använde Åsa orangea snitslar, inte blå som jag brukar göra.. Det är klart att den lilla hunden inte kände igen sig..
• För det andra så var nog Åsa lite för liten och lätt. Den optimala spårläggaren är ju givetvis en 100-kilos maffiaboss med en halv flaska parfym och italienska dansskor på sig.. Jag måste leta upp en sån till nästa gång det är dags att spåra:)

Åsa och Hajas fick ju givetvis också ett spår lagt av någon vimsig spåläggare som inte alls hade någon koll på läget och till och med lyckades korsa sitt eget spår... Det är tur att Hajas är en herre med erfarenhet som lyckdes hitta ut ur skogen ändå:)

För övrigt hanns det med en hel del vindrickande under helgen, och långa samtal som avhandlade ämnena hundar, kollektivavtal och män.. Resultaten blev lite nya idéer angående hundarna, men våra kollektivavtal har fortfarande kvar sina brister och hur män fungerar kommer vi nog aldrig att klura ut...

Väl på lydnadsplan blev helt klart imponerad av mig själv, eftersom mitt största problem med lydnaden är att jag blir nervös när folk tittar på när jag tränar. Jag blir stel som en tennsoldat och blir irreterad på hunden eftersom den inte går som den brukar.. Man kan ju undra varför????

Så går vi över till lördagen och söket då.. På morgonen när vi tittade ut genom fönstret så snöade det, och det forsatte det med hela dagen sen. Vi var ett stort gäng som skulle träna, 9 personer med totalt 12 hundar, så det var bara att sätta igång. När det till slut blev Saffrans tur var hon i vanlig ordning laddad till max och vill inget annat än ut i rutan.

Det märks på henne att saker och ting börjar att falla på plats i söket nu. Hon går för det mesta rakt, tvekar inte att gå ut på djupet och kommer tillbaka med sin rulle jättefint nu. För dagen var hon dock lite tveksam till en figurant i stor pälsmössa som dessutom pratade norska, och även de första påvisen var till följd av detta lite tveksamma.. Överlag tycker jag att hon gjorde bra ifrån sig, men vi behöver träna lite mer med figuranter som hon inte känner på sikt.

På söndagen var det åter igen dags för ett sökpass. Då var vi bara fyra tappra hjältar som gav oss ut i ett betydligt bättre väder. Dagens bana var väldigt öppen och lätt, och helt sagolikt vacker i snön. Saffran gjorde dagen till ära en strålande insats, inga funderingar angående pälsmössor eller tveksamma påvis. Kanske hade hon vant sig vid norska språket, eller så tyckte hon bättre om att springa i solsken. Hon var i vilket fall betydligt mer fokuserad:)

Det har varit en fantastiskt trevlig helg med god mat, bra träning och jag har äntligen fått lite vinterkänsla..

Dagen till ära har vi varit ute i skogen, och spårat och kört uppletande. Saffran fick två korta spår,  där hon i vanlig ordning försökte slå nya hastighetsrekod:/ Tyvärr går det en bromskloss längre bak i linan som förhindrar att detta sker. Fröken Pissmyra blir måttligt irreterad när hon själv hade kunnat vinda in hela spåret på nolltid.

Idag lät jag i alla fall bli att försöka ta kort samtidigt som jag spårar, det blir inte bra.. Det här kortet är taget vid ett tidigare tillfälle, och det slutade med att jag tappade kameran i en vattenpöl.

Uppletandet gick desto bättre. Det är helt klart en aktivitet som passar en fröken med mycket spring i benen betydligt bättre än det där långsamma spåret där man dessutom ska släpa med sig en bromskloss genom skogen.. Vi vallade en korridor, och hon sprang rakt ut och hämtade hem fem föremål som den där slarviga matten hade tappat bort ute i skogen:)

Efter några trevliga timmar ute i skogen var det dags att bege sig hemåt för att tvätta golv och börja laga mat till familjen som har varit här och ätit söndagsmiddag. Det som serverades var en seg och senig fransyska med tillhörande delikat trattkantarellsås. Till efterrätt hade syster Moa bakat cupcakes med hallon och vit choklad. De var så läckra att jag var tvungen att äta TVÅ, trots att jag är med i en bantargrupp på facebook, och nu kommer att få stå i skamvrån för mina synder..

Nu har alla åkt hem, kvar är bara mitt väldoftande hem, Saffran som luktar gott av mossa och jord, och jag då, som är nyduschad och väldoftande jag också..

Jag får väl börja med att presentera mig själv ifall någon som inte känner mig skulle råka läsa det här. Jag heter Hanna och jag bor i en liten, liten lägenhet tillsammans med min lilla, lilla tollarkompis Saffran Pissmyra:)

Dessutom så har vi två en liten, liten bil. Det finns dom som påstår att det finns ett symbiosförhållande mellan den lilla hunden och den lilla bilen, en sorts akvarieeffekt att Saffran inte har kunnat växa sig större när hon har en sån liten bil.. Om någon undrar så kan jag informera om att det stämmer inte, Saffran var 8 månader och led redan av dvärgväxt när jag köpte bilen.

Sen finns det nog inte så mycket mer att säga om mig.. Att jag överkonsumerar te och anser mig vara hyfsat duktig på att skjuta gummiband då kanske..